Skedviken 8 november

Novemberdiset hängde som ett tungt skynke över det brunmelerade landskapet denna lördag. Elva skådare i blandade åldrar hade trotsat vädret och tagit sig till Fasterna kyrka.

Vi vandrade ner mot Mörby slottsruin. Slottsmurarna reste sig majestätiskt  som mörka spöklika skepnader över nejden och sjön Skedviken.
Dagen till ära hade vi fått möjlighet att äntra slottsingången och på hala mörka gångar släntrade vi så ut på Sjötornets altan med en magnifik utsikt mot Skedviken. Stjärtmesflocken  som pipande klängde i träden hade nu dragit vidare och andra fågelläten blandade sig i leken.
Utanför vassen hade 187 salskrakar församlat sig. Det var en magnifik syn och hittills det högsta antalet någonsin på en ROF-exkursion. Nästa överraskning var det motsatta. Endast cirka tio storskrakar kunde noteras. Enligt uppgift hade de flesta ovanligt tidigt lämnat sjön på sin förflyttning inför vintern. Även sångsvanar, gäss, ringduvor och tofsvipor hade redan lämnat området.
Två krickor, en knipa och en vigg samt gräsänder fanns trots allt kvar.
En sparvhök drog in från norr och en havsörn lyfte från det vanliga örntillhållet vid södra stranden.
Tre hägrar landade i altopparna och kunde ses på närhåll.
Våra mindre fågelvänner då?
Ja, enstaka mesar fanns där. En domherreflock på fem fåglar satte sig i trädet bredvid. Gulsparvar,  steglits, korsnäbb och större hackspett drog förbi.
Bland kråkfåglarna fanns korp, kråka, kaja och skata.
En härlig slottsfika följdes inte av en bal på slottet. -men vad är väl en bal på slottet när man kan  avnjuta den leriga stranden vid det närliggande Uggelnäset.
Här uppehöll sig 81 fiskmåsar i lerhavet. Ute på Skedviken räknade vi in sammanlagt 51 skäggdoppingar, ett ovanligt stort antal. I den utmärkt betade strandängen vandrade kråkor och kajor mellan tuvorna och där fanns också minst två starar.
Sakta så började den korta novemberdagern åter skymma och diset sänkte sig.
Dags för hemfärd.
31 fågelarter blev det totalt. Mer kan man nog inte förvänta sig denna tid på året.

Vid pennan Gabriel

Rönnskärs udde 19 oktober

Strax efter solens uppgång var vi nio deltagare som spred ut sig på lätt frostiga klippor med blickarna ut över ett, i det närmaste stilla, hav. Endast en svag bris vidrörde våra nackar och en dimma låg ganska tät till en början och övergick endast långsamt till sjörök och därtill  värmedaller skapat av olika temperaturer i luft och vatten. Allt var mycket vackert och stämningsfullt! Tyvärr innebar detta också att möjligheten att upptäcka fåglar var låg. Visserligen innebar avsaknad av vind och vågskvalp att det var lättare att upptäcka fåglar på deras läten men i strandskogen bakom oss var det endast små mängder av tillfälliga småfåglar. Däremot upptäcktes förbiflygande knipor på ljudet deras vingar skapade.

I diset gestaltade sig så småningom traktens måsar flygande eller stående på det närliggande skäret som kunde anas. De få sjöfåglar vi kunde upptäcka flög alla ganska nära land och ibland åt fel håll för årstiden, d v s norrut. Däribland sågs fem viggar, en storskarv, några lokala storskrakar samt gräsänder och flera knipor. Söderut flygandes hittades i alla fall en ejder och tre obestämda simänder.

I takt med att sikten till sist klarnade senare under morgonen ökade förhoppningen om att få se fler sjöfåglar sträcka förbi men det här var tydligen en dag de flesta fåglarna tog en vilodag. Det fanns ändå några undantag. Långt i norr upptäcktes 15 gäss sträcka in över land. På ungefär samma avstånd i norr hittades också en blå kärrhök som sträckte västerut.

Från Åland kom mindre mängder kajor och kråkor flygande. En flock sidensvansar sågs och längre ut i sjöröken anades något hundratal alfåglar rastande. Små mängder bofink och gråsiska sträckte in över våra huvuden och vi kunde även höra eller se kungsfågel födosöka i granarna och korsnäbb flyga förbi.

Vid det här laget började de närvarande fågelskådarna få kalla fötter i kylan och avslutet av morgonens utflykt var nära men först lyckades vi se en havsörn långt ut över havet och en sparvhök som betydligt närmare kom sträckande in över Väddös kust. En vacker men stillsam morgon övergick till förmiddag.

Hjälstaviken 21 september

Denna dag blåste milda sydvästliga vindar. Det var halvmulet vid parkeringen vid morgonsamlingen i Norrtälje. Två ladusvalor sträckte söderut. Kanske var de bland de sista innan insekterna tynar bort och höstmörkret sluter sig. Enstaka dubbeltrastar brummade ivrigt medan de med bågliknande flykt drog vidare. Nio kanadagäss flög kacklande västerut. Fem fågelskådare slöt upp för flykt västerut mot nästa rastplats - Hjälstaviken.

Väl där landade vi vid den västra sjödelen och tornet. En mångfald av olika artrepresentanter hälsade oss välkomna!. Enstaka stenskvättor flög mellan stenar och stängselstolpar vid Kokullen. En flock på 100 steglitsar födosökte ivrigt bland cikoriablommor och tistlar. Naturens dräktighet var på fallrepet men antalet fröbärare desto fler. Så kom då regnet! Tillflykt till fågeltornet för att stå under tak. Så tillbringade vi dagen. Upp i tornet när duschen var av och ner under tak när duschen var på.

Fåglarna förföll däremot att ta det lugnt. Bra fjädrar är bra isolat. I vattenbrynet födosökte ett femtital kärrsnäppor, större strandpipare (3 ex). I vattnet fanns bläsänder, krickor, gräsänder, skedänder (2 honor) och ett stjärtandpar. Imponerande var den stora flock tofsvipor som ibland flög upp i svartvita böljande färgskiftningar. Två bruna kärrhökar satt för det mesta på sina favoritpinnar. Den ena gav upphov till visst huvudbry med att vara ovanligt ljus, ja nästan vit på hjässan. Kanske var det ljuset från himlen som bidrog.

Vackert att beskåda var de sammanlagt fem ägretthägrar som födosökte längs vasskanterna. De har konkurrerat ut gråhägrarna som det bara  fanns något enstaka ex av. Utanför fågeltornet ligger en liten igenslammad ö. Här tilldrog sig vårt intresse då det då och då framskymtade en myrspov och en haltande storspov. De var inte lätt att hitta bland ett femtital brushanar och grågäss.

Vitkindade gäss fanns i spridda småbestånd och sammanlagt blev det nog ett femtital. En havsörn vänslades med kärrhökarna medan en sparvhök skrämde upp fågelflockarna. Det är märkligt att de är mer rädda för en sparvhök än en havsörn. Sävsparvar pep, ängspiplärkor tjippade och sånglärkor lockade. Annars var det ganska tyst. Cikadavårtbitarna som brukar svirra längs vägen till tornet var också tysta. Bara enstaka backgräshoppor surrade.

Så var det dags för hemfärd. 35 arter blev ihopräknade. Inte så tokigt.