Läge: Svenska Högarna är en ögrupp beägen i den yttersta delen av Roslagens skärgård, ca 55 km sydost Norrtälje och 90 km ONO Stockholm. Det är således närmare till den Åländska fågelstationen Lågskär – 49 km – än till båda dessa orter. Till Svenska Högarna måste man ta sig med båt (helikopter är i och för sig ett alternativ men kostnaden avskräcker). Har man inte tillgång till en egen båt är man hänvisad till taxibåt.

Visa Svenska Högarna på en större karta

Klicka på kartan ovan för att se den i större format.

Biotop: Öster om Svenska Högarna är horisonten obruten, närmaste land i sydost är Estland och dit är det drygt 20 mil. Innanför ögruppen ligger Högfjärden och det är cirka 8 km till närmast liggande ögrupper, Fredlarna och Gillöga. Svenska Högarna består av ganska många öar men många är små och saknar i stort sett vegetation. Det är bara huvudön, Storön, som så stor att här finns träddungar och det är också här det finns bebyggelse och bosatta.

Även Storön är dock mycket karg och ganska kuperad med många kala berghällar. Smärre lövskogsdungar finns endast på några platser i skyddade sänkor. Övrig vegetation är lågvuxen, mest mattor av kråkbär och ljung men också en- och nyponbuskar. På Storön finns också sanka partier som kan vara svåra att ta sig över. Ett par klarvattensamlingar finns också, men de är för små för att vara annat än högst tillfälliga uppehållsplatser för enstaka änder under våren.

Fåglar: Höst. Svenska Högarna ligger i en sträckled som miljoner fåglar följer varje vår och höst. Under hösten är antalet individer som allra störst. Det är fåglar som är på väg från häckningsplatser i Finland och ännu längre österut, mot vinterkvarter belägna i söder och sydväst. Svenska Högarna är det land som många fåglar först träffar på efter att under höstflyttningen ha flugit över Östersjön. Ofta stannar de upp en stund på öarna innan de fortsätter vidare in mot fastlandet. Efter en bra sträcknatt kan det vara tusen och åter tusen rastande tättingar på Storön. Eftersom vegetationen är begränsad är det också förhållandevis lätt att se de fåglar som finns på ön. Hösten är kanske den tid som är mest intressant för ett besök på Svenska Högarna. Inte bara för att antalet fåglar är som störst, om man är här rätt dag vill säga, utan inte minst därför att det fortfarande är varmt och behagligt i luften. Redan i augusti är hösträcket i full gång. Vadare, måsar och tärnor passerar på sträck. Eftersom det inte finns några lämpliga vadarstränder, finns det bara enstaka exemplar eller smärre flockar av rastande vadare. Tillgången på rastande tättingar kan dock redan vid denna tid vara god på Storön. I lövdungarna och bland enbuskarna rastar vissa dagar många sångare och flugsnappare. Gulärlor, trädpiplärkor och svalor passerar förbi, detsamma gör enstaka lapp- och ortolansparvar. Även den rödstrupiga piplärkan hörs från luften.

Den riktiga rusningstrafiken börjar dock först i september. I början av månaden är tillgången på rastande sångare, rödstjärtar och flugsnappare fortfarande god, men fram mot mitten av månaden börjar andra arter att ta över. I slutet av september återstår endast eftersläntrarna bland Afrikaflyttarna medan rödhake och kungsfågel nu är de stora arterna sett till antalen. Har man tur och är på plats den rätta dagen kan man få uppleva fåglar i sällan skådad mängd. En sådan dag brukar följa då en period med regn och friska västvindar följs av en natt med svag vind och ingen nederbörd. Efter en sådan natt översvämmas Storön av tättingar som har tagit tillfället i akt och sträckt när förhållandena var fördelaktiga. Kungsfågel och rödhake kan förekomma i tusental men även andra nattsträckare kan vara nog så talrika, t ex trastar, gördsmyg och trädkrypare. Fortsätter vinden att vara svag anländer nya nattsträckare långt in på förmiddagen, samtidigt som tusen och åter tusen av dagsträckande tättingar, t ex ängspiplärka, bo- och bergfink samt grönsiska paserar i en strid ström. Förbisträckande sparvhökar, blå kärrhökar och stenfalkar stannar upp för att ta för sig bland de rastande tättingarna innan de med krävan full fortätter in mot det uppländska fastlandet. I slutet av månaden anländer också de första varfåglarna och även de tar för sig blnd kungsfåglar och andra småfåglar.

I september har också sjöfågelsträcket kommit igång. Till att börja med är det främst simänder som är på flyttning och de vanligaste arterna är bläsand, kricka och stjärtand. Tyvärr passerar flockarna på bred front och kan vara svåra att följa upp. Mot slutet av månaden har även de andra andarterna påbörjat sitt sydsträck. Ejdern är den talrikaste arten och dagssummor på 40000-50000 har registrerats, de riktigt stora antalen dock lite senare, i oktober. Vigg, sjöorre, svärta och småskrake kan också ses ganska talrikt på sträck. Utöver alla änder passerar nu också många lommar men även de passerar på bred front.

Frisk sydostlig vind i månadsskiftet september-oktober kan, förutom höga dagssummor av änder, också ge stora antal sträckande gäss. Det är inte i första hand sädgäss då dessa även under sådana förhållanden sträcker in över Uppland på bred front. Sydostlig vind kan istället ge hundratals prutgäss som av som av vinden pressas in mot skärgården och under sådana förhållanden kan ses passera förbi mot syd. Också vitkindad gås har inräknats i tresiffriga antal och så även bläsgås vid något tillfälle. Till och med en rödhalsad gås har en gång setts rasta tillsammas med vitkindade gäss.

I början av oktober har alfågeln anlänt och ganska snart är det flera tusen som ligger utspridda på havet. Det är nu som också storskarven är som talrikast och ofta kan ses i tresiffriga antal. Vid denna tid är det många andra arter som rastar längs stränderna och förbisträckande havsörnar stannar gärna till för att försöka ta sig en stek. Andra mer eller mindre vanliga rovfågelarter, t ex sparvhök, duvhök, blå kärrhök samt torn- och stenfalk förekommer regelbundet, medan fjällvråken är mer nyckfull i sin förekomst. Efter en lyckad häckningssäsong kan dock ett hundratal individer eller fler passera ut över havet mot sydost en dag. Som sydostflyttare är fjällvråken sålsedes en av de få arter som uppskattar nordvästlig vind för sitt sträck och är då som talrikast.

Det är för övrigt i början av oktober som det på allvar brukar märkas om det är några invasionsarter på flyttning. Antalen blir vanligtvis inte så stora som på en del fastlandslokaler, men några arter kan uppträda i relativt stora antal även i ytterskärgården. Talgoxe, blåmes, gråsiska och domherre tillhör den kategorin. Flertalet kommer från andra sidan Östersjön och är vinden ostlig får man vara beredd på att det kan bli särskilt stora antal. Flera arter av ugglor tillhör invasionsfåglarna och bland dessa ses ibland enstaka pärl- och hökugglor. Horn- och jorduggla räknas dock inte till de riktiga invasionsarterna, men uppträder liksom dessa i från höst till höst varierande antal, dock vanligtvis i större antal än de två föregående arterna.

Det stora flertalet av alla fåglar som rastar på Storön är givetvis de vanliga arterna, men i mängden döljer det sig också enstaka individer av mer eller mindre ovanliga arter. Under de höstar som fågelsträcket förbi Svenska Högarna har studerats har en hel rad ovanliga arter observerats. En del har uppmärksammats som en direkt följd av den ringmärkning som bedrivits, medan andra bara har setts i fält. De två mest ovanliga arterna genom åren, rostskogstrast och glasögonflugsnappare, är de första och hittills enda fynden av dessa arter i landet. Andra nästan lika ovanliga arter som noterats är t ex sibirisk järnsparv samt vide- och brunsångare. Taiga- och kungsfågelsångare är arter som är mycket ovanliga på fastlandet men som ses nästan varje höst på Svenska Högarna.

Under den senare delen av oktober har vanligtvis atrer som rödhake, kungsfågel och trastar minskat kraftigt i antal och mängden rastande tättingar har därmed avtagit markant, En höst utan nämnvärd flyttning av invasionsfåglar gör att det nu är extra magert med fågel på Storön. Vid denna tid kan det dock fortfarande löna sig att hålla ett öga på sjöfågelsträcket. Utöver lommar passerar fortfarande ganska stora antal ejder men också andra dykänder. Alfågeln är synnerligen talrik som rastfågel i och kring ögruppen.

Från och med november finns det inte många rastande fåglar kvar på Storön, men det finns fortfarande många sjöfåglar kvar på havet. Alfågeln är talrik genom hela vintern, med även flera andra arter dröjer sig kvar så länge det finns öppet vatten. Vad som finns här mitt i vintern vet vi inte så noga, men man skulle mycket väl kunna tänka sig att det kanske förekommer alförrädare och, varför inte, ibland också någon fjälluggla.

Vår på Svenska Högarna innebär kallt hav och som en följd av detta också låg lufttemperatur långt in i maj. Det är egentligen först i slutet av månaden som det börjar bli drägligt varmt i luften. Vårsträcket över Svenska Högarna är inte alls lika väl undersökt som höststräcket, delvis på grund av vädret men också för att det är svårt att röra sig fritt på Storön under april-maj. Det senare till följd av alla ådor som ligger och ruvar överallt på ön.

Även om vårsträcket är dåligt undersökt är det rimligt att tro, att det i stort är ungefär samma arter som passerar då som under hösten. Sedd ur fågelsynpunkt har ön inte samma strategiska läge under våren och antalet rastande fåglar är därför vanligtvis lägre än under hösten. Ett eventuellt vårbesök på Svenska Högarna görs med fördel under perioden andra halvan av maj och in i juni. Det som en besökare först reagerar på vid denna tid är alla ruggande ejdrar som ligger som kvardröjande drivis på havet. Över 20000 har inräknats och det är en fantastisk upplevelse att se alla dessa, särskilt om de alla lyfter från havet. Har häckningssäsongen för ejdern varit god finns det också mängder av stora kullar kring stränderna.

Det finns givetvis andra sjöfåglar att se i ögruppen, inte bara häckande utan också rastande och sträckande. Ejdern är den i särklass vanligaste anden men även svärta och småskrake är ganska talrika. Gräsand, vigg, storskrake och skedand häckar också.

På de halvstora, låglänta öarna häckar flera arter vadare och måsfåglar. Vanligast i den första kategorin är strandskata, rödbena och roskarl medan fiskmås och silltrut är talrikast bland måsfåglarna. Silvertärna är den enda tärnan som häckar och den är ganska vanlig. Även labb förekommer med en handfull par fördelade på lika många öar.

De häckfåglar som Svenska Högarna är kanske mest känt för är grisslorna. Här finns inte bara tobisgrissla och tordmule utan även sillgrissla. Alla tre är ganska vanliga men är koncentrerade till ett fåtal kolonier. Flertalet tordmular och sillgrisslor finns på Kalken och Lillö. Endast ett fåtal tättingar häckar, i huvudsak enstaka par av kråka, sädesärla, ängs- och skärpiplärka samt stenskvätta. Därtill häckar flera par hussvala på några av husen på Storön.

Även om de häckande tättingarna är få, innebär det inte att tättingarna är fåtaliga på Storön i månadsskiftet maj-juni. Vissa dagar har sent sträckande landat i stora antal för att rasta en stund och det kan då också vara många arter. Det är framför allt olika arter sångare och andra sent flyttande arter som rastar, t ex härmsångare, trädgårdssångare och grå flugsnappare.

Flertalet rastande tättingar tillhör givetvis de vanliga arterna som normalt förekommer vid denna tid men det finns även goda chanser att hitta mer udda gäster, särskilt om sydostlig vind för in värme från andra sidan av Östersjön. Det är nu som lundsångaren kan förekomma med flera sjungande hanar på Storön men också t ex flod-, kärr- och höksångare har noterats vid flera tillfällen. Mindre flugsnappare är en säker under andra halvan av maj medan halsbandsflugsnapparen bara har setts tillfälligt. Rosenfink och ortolansparv hörs ofta sträcka över, medan rariteter som blåstjärt, dvärg- och kornsparv har observerats.

Övrigt: Även om om det bara är Kalken och Lillö som är avsatta som fågelskyddsområden (beträdelseförbud 1 april – 15 juli), måste man vid vistelse i ögruppen iakttaförsiktighet under häckningstid och ta hänsyn till alla häckande fåglar.

Källa: Fågellokaler i Uppland & Stockholms län Text: Bill Douhan

Senaste veckans observationer i Svenska Högarna >>